Senaste inläggen

Av johannamaria - 31 mars 2014 21:24
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av johannamaria - 5 februari 2014 15:26

Nyss hemkommen från sjukhuset, där jag hade en tid till diabetessköterskan för kontroller. Ja numer är jag stammis på specmottagningen efter att jag fått diagnosen diabetes typ 1.


Det hela började egentligen långt före jul, redan i November, men envis som man är vägrade jag söka vård, trots att jag innerst inne visste vad det hela handlade om och vilka konsekvenerna blir ju längre man går utan behandling. Men jag ville inte inse, jag ville inte ha det bekräftat helt enkelt, så jag fortsatta att förneka för mig själv. Tillslut blev allt för mycket och kroppen skrek på hjälp, jag kunde inte förneka det längre. Det var måndagen den 6 Januari på eftermiddagen då jag åkte och tog ett blodsockerprov (stick i fingret) på min mammas jobb som allt brast för mig då värdet visade över 26. Jag vet inte hur många tårar som runnit sedan den dagen..


Jag fick en tid till vårdcentralen dagen efter och som jag förstod fick jag lämna massa prover, men jag trodde aldrig att jag skulle bli inlagd. Jag hade intalat mig själv att jag kanske få börja med att ändra lite kost och i värsta fall få ta tabletter, men aldrig att jag skulle bli inlagt på IVA och bli insulinbehandlad diabetiker resten av mitt liv. Trots att jag ändå hade anat det så kom det som en chock, som ett hårt slag i magen och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Tårarna bara rann ..


På IVA blev jag kvar en natt med en massa dropp och insulin för att få ordning på mina värden och för att få upp Ph värdet. Sen vägrade jag stanna, jag ville hem, hem till min familj, till min älskade karl och vår underbara son. Inte ville jag ligga kvar på sjukhuset, jag kände mig inte sjuk, jag var ju frisk.. Tur jag hade en snäll doktor som skickade hem mig på onsdagen, så jag fick i lugn och ro ställa in insulindoserna hemma istället för att läggas in på avdelning och där började även mitt liv som insulinbehandlad diabetiker. Det har gått bra och jag har så gott som hittat mina rätta "doser" och idag ligger mina värden mer normalt, men det har varit 4 långa och tuffa veckor fram tills nu. Tur att jag haft familjen som stöd, jag vet inte hur många gånger jag brytit ihop, jag vet inte hur många gånger jag har gråtit i Mattias famn, hur många gånger jag velat kasta allt i soporna och hur många gånger jag undrar "Varför, varför jag?". Men jag har rest mig och vet att jag har så otroligt fina människor runt omkring mig som stöttar och finns där för mig, jag är inte döende, jag kan leva ett normalt liv, jag kan unna mig godis ibland, men jag har en obotlig sjukdom och jag får leva med mina sprutor resten av mitt liv och det känns, det känns förjävligt. Men det spelar inte någon roll hur många timmar jag funderar, hur många tårar jag gråter eller hur högt jag skriker, diabetesen försvinner ändå inte, det är bara att acceptera och leva sitt liv på bästa sätt.





Av johannamaria - 24 september 2013 20:23
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av johannamaria - 26 juni 2013 22:36
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av johannamaria - 17 juni 2013 18:14
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av johannamaria - 10 juni 2013 11:08
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av johannamaria - 30 maj 2013 06:19
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av johannamaria - 2 maj 2013 20:22
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Skapa flashcards